Det uppstår något tragiskt när en uppenbart psykiskt sjuk man, slåss för sina mänskliga rättigheter i det fängelse han hamnat. Det har tvistats om huruvida han är paranoid schizofren eller endast starkt narcissistisk. Även om han skjutit 77 ungdomar, så har jag svårt att bli övertygad om att det är något som någon frisk människa kan åta sig att göra. En frisk människa har empati, spärrar inombords, samvete och mer eller mindre moraliska värderingar, kring andra människor rättigheter att få leva och slippa bli skadade.
En man som ensam utan kemisk stimulantia går bärsärkagång på en ö och dödar 69 människor och skottskadar resterande kan inte vara frisk. När jag läser om hans bakgrund, om den är sanningsenlig, så tycks han inte fått någon kärlek från modern, utan redan som spädbarn betraktats som klängig och jobbig till och med när han ammades. Fadern höll sig även han frånvarande och tycktes inte visa Breivik något större intresse.
Modern ska även ha uppfattat honom som farlig som liten pojke på endast fyra år. Det låter inte normalt och kan troligen åstadkomma en stark otrygghet och kyla, då pojken Breivik troligen fick dåligt med både närhet och kärlek som barn. Det måste ju skapa en störning för ett litet och känsligt barn när den närmaste och viktigaste omkring honom uppträder avståndstagande och oförstående.
Matilda Molander på DN beskriver honom, i sin artikel "den ensamma vägen till galenskap", som ett "odjur" när hon rapporterar att Anders Breivik stämmer den norska staten. Breivik vill åberopa den Europeiska konventionen för omänsklig behandling, enligt artikel 3 och 8 om mänskliga rättigheter. Han har bland annat varit utsatt för långvarig isolering och vid flertal tillfällen tvingats kroppsvisiteras naken i närvaro av kvinnliga fångvakter som han upplevt som kränkande.
Betraktar vi honom som mentalt sjuk, vilket han högst sannolikt måste vara, så blir det ändå brottsliga handlingar han utfört, när han inte befunnit sig vid sina sinnes fulla bruk. Det blir som att anklaga en man för att prestera dåligt och utgöra en kostnad för samhället, när han ofrivilligt drabbas av den fysiska sjukdomen Parkinsons och skakar så mycket, att han slår sönder porslin han håller i handen och rörelserna går för långsamt, för att åstadkomma något mer än skada för andra.
Nu blev Anders Breivik friskförklarad, troligen för att trycket från samhället och de anhöriga hellre ville se honom instängd på livstid. Hade han blivit sjukförklarad skulle han istället fått vård, vilket troligen inte hade gett någon känsla för de anhörigas behov av vedergällning. I motsats till Matilda Molanders rubrik på sin artikel, så tror jag inte att fängelsevistelsen kan bli en ensam väg till galenskap, utan sjukdomen fanns nog där redan före, han åkte ut till ön Utöya och före han hamnade inom låsta rum.
I ett civiliserat samhälle fungerar det inte, att åstadkomma lika mycket lidande, som den som orsakat lidandet, utan de friska och starka måste stå över de lägre handlingarna. Straffet i sig kan inte sjunka ner på samma låga nivå som den sjukes handlingar. Om känslor skulle styra över förnuftet i ett rättssamhälle skulle det högst sannolikt bli kaos, eller en tillbakagång i utvecklingen med några hundra år. Det finns dessutom risk för felaktiga domar utan objektiv bedömning. Förövrigt anser jag att nämndemän representerade från olika partier borde försvinna, då de sannolikt enklare kan ha ett partiskt förhållningssätt till olika situationer och människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar