Vad driver oss framåt och vad ger oss motivation. Teorier om motivation behövs för att förstå varför vissa organismer konsekvent strävar mot bestämda mål med hjälp av flexibla beteenden, beskriver Nationalencyklopedin trist teoretiskt på nätet.
I morse vid 06,30 invigde jag med andra det nya Activiosystemet i cykelsalen på S.A.T.S. Ett tekniskt system som var nytt även för instruktörerna. Med pulsmätaren hängande i handen gick jag in i salen och frågade tjejen bredvid om hon fått en pulsmätare, som svarade förvånad och nekande samtidigt som hon vred huvudet snett till höger och vänster.
- Jo jag har fått en mätare, svarade istället en annan tjej längre bak i salen med undrande röst och ett halvt förvirrat ansikte. Vi gick sedan utanför salen och började knappa in oss på registreringsskärmen, som snart frågade vilket cykelnummer vi hade, vilket gjorde att vi fick gå in i salen igen och söka upp numret på cykeln. När vi kom tillbaka hade någon annan börja knappa in uppgifter på skärmen, så vi fick börja om.
De flesta, förutom några som missat, hade fått en pulsmätare att fästa runt bröstkorgen och utanför salen uppstod snart ett trött och förvirrat kösystem framför den enda displayen dit vi skulle logga in och registrera data om bland annat vikt, maxpuls och ålder. Bildskärmen var stor och kön var tät, så ingen blygsamhet var lämplig.
Väl inne när alla redan knappat in och fäst på sig mätaren, satt sig på cykeln började instruktören kort nämna hur vi skulle gå tillväga för det som redan var gjort. Stora skärmar rullades sedan ner framför våra cyklar och vi kunde se vår egen puls och hastighetsfrekvens. Jag vet inte om Instruktören mumlade otydligt med avsikt, när han skulle förklara vad som var vad på skärmen, för att dölja att han egentligen inte själv visste säkert, eller om det fortfarande fanns morgongröt i strupen som gav den ohörbara förklaringen.
Det nya tekniska systemet kan möjligen ändå ge viss motivation, om man vill skapa egna pulsmål och kanske se en förbättrad kondition. Något som annars kan vara både motiverande och underhållande att se är programmet, Mästarnas mästare som jag ofta bara råkar se av slump , kring andra som kämpar sig fram. Nu senast häromkvällen visades en tävling mellan Caroline Ek, kickboxare annars brandman som tagit 7 SM-guld, 1 EM guld och 3 VM guld, Peter Forsberg, före detta elitspelare i ishockey, fått Guldpucken 1993 och 1994, Karolina A Höjsgaard, flertal VM medaljer i orientering, Niklas Jihde, innebandyspelare, flera SM- och VM guld, Hanna Marklund, fotbollsspelare, 2:A i VM och EM samt 1:a Champions league, numera sportkommentator och Jörgen Persson, bordtennisspelare med ett flertal VM guld.
Det är ofta medelålders mer eller mindre kända ansikten med flera titlar i bagaget som gästar programmet, där ofta någon har någon tillkommen krämpa av något slag. Tävlingarna påminner lite om när jag åkte på Training Camp till Turkiet för ett par år sedan, där många maratonlöpare och instruktörer fanns bland övriga deltagare. Människornas tävlingsinstinkter avslöjades dock ganska snabbt under de längre löparsträckorna. Något som gjorde att jag tog ut mig ganska tidigt.
Jag fick inget annat val än att springa snabbt, annars var risken att jag skulle hamna vilse i den turkiska mörka barrskogen där vi sprang första kvällen, vars mark var helt främmande för mig. Några män i gruppen drog upp hastigheten för mycket, eftersom de annars hade fått komplex då en ung tjej på 19 år fanns med, som sprang lika snabbt som en hind och henne kunde dessa män inte tillåta springa om dem. Det hade troligen känts allt för pinsamt. Något som drog upp tempot alldeles för mycket. Jag var nog uppe i strax under 4 min/km under en längre sträcka. Det fick mig dock att tappa motivationen för att springa efteråt. Turligt nog fanns även andra träningsformer under resan. Den unga tjejen vill dock ha med mig hela tiden sedan, som mentalt stöd mot männen som sprang snabbt, vilket inte kändes så väldigt lockande. Möjligen för jag inte gillar att hamna bland de sista.
Inom kort hoppas jag på motivation att skruva ihop ett par nya Ikeamöbler. Vid ett tidigare försök visade det sig efter att den första var hopskruvad, med viss stolthet, var av en så låg modell att den försvann under bordet. Felbeställningen blev hämtad och nya av högre modell väntar på att min motivation ska få fingrarna att riva upp kartongerna och till den pedagogiska bildserien få ihop de nya delarna tills de står vackert färdiga och glänsande.
I sökandet efter annat kring motivation fann jag några uppmuntrande rader i en låt som framfördes av den fina Josefin Nilsson för flera år sedan, som mycket sorgligt, oväntat och oförklarligt har lämnat oss i dagarna endast 46 år. En låt med titeln, "Kom så far vi härifrån", där meningen före det är försent, skulle kunna tas som en allmän motiverande uppmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar