Destruktivt och kontraproduktivt för kvinnor

I går morse läste jag artikeln, "Därför har finanskrisen ett manligt ansikte" i DN av Linda Portnoff, som hänvisade till boken, 179 år av ensamhet, som en av bokens tio författare. Den ska skildra olika berättelser av tio kvinnor från handelshögskolan. Linda Portnoff är ekonomidoktor och verksam som forskare på Handelshögskolan. Hon menar liksom övriga i boken att det är en hemsk machokultur på Handelshögskolan och kvinnor stöts ut och särbehandlas på ett ibland sexistiskt sätt.

Portnoff menar även att kvinnor inte få samma chans ute i finansvärlden eller ute i näringslivet, även om vi blir inbjudna så ska vi inte uppskatta den machokultur som hon menar ska råda. Hon konstaterar att kvinnor är underordnade män, vilket gör mig irriterad, för ingen kvinna som är verksam i näringslivet skulle tjata om en sådan uppfattning, om hon ville komma någonstans, eller klara sig utanför t ex forskarrummet på Handelshögskolan. Linda Portnoff cementerar bara dumheter genom att i sin position basunera ut dessa trossatser.

Hon lyfter i samma artikel upp Handelshögskolan som den mest respektabla skolan och jämför skolan med Oxford eller Harvard och att därifrån föds sedan alla ledare som i sin tur lyfter upp endast män. Det var faktiskt en manlig lärare på universitetet som tipsade mig om ett jobb en  gång i tiden trots att jag var kvinna när jag tagit min magisterexamen. Även om det inte blev någon varaktig arbetsplats för min del den gången.

Jag kan inte låta bli att förundras över Portnoff och hennes medförfattare som stannade kvar på Handelshögskolan och inte sökte sig till förslagsvis företagsekonomiska institutionen på universitetet. När jag gick på universitetet och sedan valde en nischad inriktning med internationella affärsstudier var vi bara 25 stycken som fått plats. En tjej i klassen hade även kommit in på Handelshögskolan dock självmant, istället valt universitetet, då hon uppfattat att det var för mansdominerat på Handelshögskolan.

Om nu Handelshögskolan skulle vara så suverän, varför behandlar den då kvinnor sämre? Inget land, ingen stad, inget område eller ingen människa som behandlar en kvinna dåligt är något att satsa på. Ändå lyfter Linda Portnoff upp denna institution som den bästa, vilket är väldigt motsägelsefullt. Min uppfattning är att det finns flertalet kvinnor, som istället förstör medvetet eller omedvetet för andra kvinnor, genom att just påstå att kvinnor skulle vara underordnade män.

Inte sällan ger samma kvinnor hellre uppmärksamhet och betygsätter män högre än en kvinna. Kanske borde de ta och fundera över om inte denna teori av underordning bara är väldigt destruktiv för dem själva och allmänt cementerande. Varför ska de envetet hålla sig på en arbetsplats, där de inte respekteras istället för att söka sig därifrån och gå sin egen väg. Dessutom kommer inte alla ledare från Handelshögskolan. Fredrik Reinfeldt är som exempel alumn på Företagsekonomiska institutet och han höll sig ändå på toppen i åtta år som landets ledare.

I eftermiddags var jag på en föreläsning på Stockholms universitet, där en manlig doktor i ekonomi som var jurist i botten från just Handelshögskolan höll en föreläsning för oss. Jag hade på tungspetsen att fråga honom hur de har det med kvinnorna på Handelshögskolan egentligen.

Det låg dock lite långt från temat på föreläsningen, så jag svalde den funderingen. Det låg emellertid kanske något i att äldre män speglade sig i yngre, som Linda Portnoff skriver i artikeln, då jag noterade hur föreläsaren med en ganska bristande ödmjukhet skrävlade lite kring sin position på Handelshögskolan som jurist och allmänt till de yngre killarnas förtjusning. Själv fick jag mest en uppfattning av av en mer omogen ungvalp som ännu inte åkt på stryk i hundgården.

Vad är det egentligen som hindrar kvinnor som Linda Portnoff att själva starta bolag med andra kvinnor och bli verkställande direktörer samt en del av näringslivet, där hon menar att kvinnor saknas. Inget i det skulle göra dem underordnade.

Annars är det nog bara att jobba på dit vi vill och kanske ännu mer jobb, än i låten, 9 to 5 som Dolly Parton sjunger att hon gör efter en kopp ambition, trots att hon inte får någon kredit och till sin hjälp med denna klagosång får hon Melissa Etheridge som ger låten lite mer styrka.