Translate

söndag 1 maj 2016

Är vi det som vi känner oss könsmässigt, eller är det bara trams?

En Hanna Lindholm har gjort ett besök på Södertörns högskola, där hon valt ut några som hon ställer frågor till, kring deras åsikter om huruvida hon kan vara en man om hon säger det, eller en katt, 7 år eller två meter lång, trots att hon ytligt sett är en kortare blond tjej.

Personligen skulle jag inte bli förvånad om hon hade sagt att hon var född till man, med dagens möjliga könsoperationer och mångfalden av män som öppet är av den mer feminina sorten idag.

Hennes frågor kan stundtals uppfattas som nedlåtande även om hon försöker dölja det bakom ett pokeransikte. Hon tycks möjligen vilja framställa dessa människor som en aning mer korkade.

Det tycks ibland finnas två varianter av människor, en grupp som är totalt objektiva och ser sig som mer vetenskapliga och därmed högre än andra och den andra som inte tycks vilja ha några gränser och därmed vara hur tillåtande som helst och troligen lägger in något mer av emotionell intelligens bakom svaren.

Vad jag förstått finns det vissa människor som biologiskt inte är det kön som de känslomässigt upplever sig att vara. Det har förekommit en del dokumentärer kring dessa som verkligen tycks lida. När sådana som mig, som inte upplever någon könsmässig identitetskris står bredvid dessa, så blir det väl mer av en acceptans för den andres upplevelse, som inte påverkar mig någonting. Ungefär som tro på vilken religion du vill bara du inte försöker pracka på mig någonting som jag inte valt själv. En individuell frihet för var individ som de bör få bestämma över själva.



I våra könsroller ligger sedan gammalt även traditioner och normer. Givetvis präglat olika beroende av generationskulturer. Idag har det dock nästan blivit omvänt, då huvudsakligen fäder, av vad jag uppfattat åttiotalsgeneration med ostyrigt stort skägg, vare sig de passar med sådant eller inte, syns dragande med sina barnvagnar i grupp på promenadstråken och trottoarer, vilket har föranlett blandade känslor. Läste en argsint insändare från tidningen Södermalssnytt 23-29 april 2016:
".....Fika gör man med med bekanta, vänner, vuxna med mera, men att dra in barnvagnar och sitta med bäbisar som både ska nappas, matas och - jo håll i er, för detta är sant - bytas blöjor på och ammas! På fik! (....). 
Jag gillar barn men nu tycker jag gränsen är nådd. Jag älskar Paris, staden  är inte lämpad för barnvagnar och på caféerna skulle de inte en tänka tanken att ta in en barnvagn. Ser ni det framför er? Non, non. Bonnläppar är ordet! Senaste trenden i Stockholm är också (för inflyttade lantisar) att gå ut och promenera med barnvagn, helst två manliga som går och drar barnvagnar som värsta kärringar. Ni får tycka vad ni vill. Det gör jag också. Ordet är fritt. Au revoir, Stockholm" .

Det signaler som jag upplevt många gånger är att heterosexuella kvinnor inte direkt dras till män som är allt för lika kvinnor i beteendet, möjligen eftersom vi från begynnelsen behövde någon som var stark nog för att kunna skydda familjen. Ett biologiskt arv helt enkelt. Ungefär som när vi är stressade och kroppen svarar genom att spänna framsidan av kroppen så höfterna spänns för att göra oss beredda till flykt från farliga djur och fiender från forntida hot. En idag onödigt spänning som sätter sig när stressen tar vid och vi får spänningar i höfter och nacke. Något liknande kan möjligen skapats när kvinnor väljer män att skaffa barn med, vilket idag kanske kan bli ett moment 22, eftersom många kvinnor både vill vara självständiga och göra karriär samtidigt som de inte vill ta hela ansvaret för barnen. Annars har jag ofta tyckt det blir så banalt med dessa pappabloggare och diskussionen om pappor, troligen för jag själv mestadels växte upp mer med en far än en mor, så varför göra en höna av en fjäder.

Det blir ibland smått larvigt när vissa identifierar sig med en föräldraroll, - Hej jag är pappa, ungefär som alla dessa tidigare reklamsnuttar - Jag är inte bara tandläkare utan även mamma! Oj, då måste hon vara professionell på tänder!? Eller - Jag är Göran, 5-barnpappa, som en allmän presentation överallt i alla sammanhang, ungefär som att hans sädesspridning givit honom en examen i bättre kunskaper. Det finns inget som gör människor till mer empatiska eller kloka bara av den grunden att de skaffat barn. Det är en befängd myt, som de flesta kan se om de ser sig omkring även om det säkert kan provocera en och annan.





5 kommentarer:

  1. "Bloggen är öppen för motsatta synpunkter och tankar från andra."

    Och därför finns inga kommentarer däri. Eller ?

    SvaraRadera
  2. Ja det stämmer. Det är bara intressant om någon skulle våga tala för sina egna åsikter även om de går i motsatt riktning.

    Tror inte det är så vanligt att gemene man vill diskutera skriftligt, utan de trycker hellre på en tumme på Facebook, om de inte jobbar som anonyma lobbyister åt någon okänd politisk uppdragsgivare.
    Vad är din åsikt kring inlägget?

    SvaraRadera
  3. "Looking like a woman, feeling like a man ..."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Flash And The Pan "Lights in the night" 1980. //T

      Radera
    2. Är det inte fel ordning på verben ?

      Radera