Lördagsreflektioner

Jobbade sent igår. Mycket arbete nu. Vaknade både 02.00 och 06.00 och trodde att jag försovit mig för att slutligen i morse stressat vakna 08,35, då jag istället verkligen hade försovit mig. Hade nämligen bokat ett träningspass 08,45. Rusar upp, slänger på mig träningskläder tar vattenflaska och träningsväska i handen och joggar till gymmet där en receptionist ger ett förvirrat intryck och tar god tid på sig före hon lyckas trycka ut gruppbiljetten trots att jag redan är försenad.

När andra passet efter det första är klart tar jag mig till omklädningsrummet och hör hur tre tjejer runt tjugo pratar med varandra.

- Nej, vi brukar inte direkt hänga med varandra, sade den ena smalare blonda tjejen till den tredje tjejen om den andra lite större blonda tjejen.
- Nej vi känner väl bara varandra via vår pappas nya och när vi möttes vid något tillfälle.
- Åh jag tycker så synd om Lisa hon verkar så ensam. Det gör ont i hjärtat, utropar den mer stabilt byggda blonda tjejen utan riktig äkta känsla i rösten.
- Äh, hon får väl skylla sig själv som gjorde slut med honom, säger den första blonda tjejen utan medkänsla.

Vi måste alltså ha en kille för att inte vara ensamma, tänker jag. Hon vet nog inte att det även i en relation kan skapas ensamhetskänslor. Tänker sedan på hur jag själv började träna på gymmet när jag var tjugo. Började träna med en jobbarkompis i samma ålder, som sedan ofta mer och mer fick någon ursäkt för att inte gå till gymmet. Något som gav mig insikten att skulle jag komma någon vart, fick jag ta mig dit själv och så blev det. Det är så länge sedan samtidigt som det inte känns så avlägset. Tiden går snabbt. Flyttade hemifrån vid 18 och blev på ett vis uppfostrad av äldre kvinnor på det barnsjukhus där jag jobbade.

Jag fick stå i skam-ljuset i personalrummet om jag inte lyckades brygga kaffet på rätt sätt så det blev tillräckligt starkt eller vispa småbarnens mjölkersättningar med snabba rörelser enligt den gamla stammen. Har alltid känt att den tiden kunde jämföras med dåtidens lumpen för killar i samma ålder. Du får en chans att bli "uppfostrad" eller ges vissa regler av andra. Kanske som tikar hos hundar alltid naturligt uppfostrar valpar, okända som kända, så fort de går över gränsen, då kommer styrkan fram, tänderna visas och dova morranden hörs tätt, tätt nära den olydiga valpen. Hade ändå ganska kul på den tiden. Minns att jag fick låna en manlig väns Porsche när jag skulle ta mig till jobbet, som barnsköterska när jag var 19 år, som jag njutningsfullt körde fram snabbt med och parkerade utanför sjukhuset nära personalingången.

Annars skulle vi kunna se på livet som en lång graf visande toppar och dalar och runt tjugo ska enligt vissa studier var den mest lättsamma och glatt känslofyllda perioden. Troligen för att vi fortfarande är ganska naiva. Därefter kommer ofta mer eller mindre långa sluttningar i grafen, genom att vi oskyddat träffas av olika händelser och möten med olika människor i livet som stöter, blöter, ger ärr och ibland förhärdar oss. Många möter tuffa utmaningar som vi sedan bearbetar på mer eller mindre smidiga sätt. Tar vi oss dock igenom dem på ett sunt sätt har vi ändå vunnit mycket. Möjligen blir vi även med tiden mindre dömande mot andra.

Människor som lyckas undvika kriser, utmaningar och större förändringar i livet blir ibland på ett sätt, känslomässigt efterblivna och ges inte samma empati eller förmåga att varken förstå andra människor, sig själva eller klara sig. Det sägs dock att vi aldrig får mer utmaningar än vi har förmåga att klara av, så det kanske kan vara en tröstande tanke för somliga.

Tittade på Skavlan i går kväll, där en ung man berättade om sin kris när hans föräldrar skilde sig när han var sexton. Utmaningar för någon kan ibland ses som banala och ringa för en annan. Min teori är dock att vi är i livet för att utvecklas och lära oss och där är alla på mycket olika nivåer.

Idag är dock en ny dag, där alla möjligheter finns, eller som Nina Simone, sjunger "It's a new dawn, t's a new day", med låten, Feeling Good. Nina Simone fick jag höra första gången när jag var tjugo plus av en man som kunde laga mat professionellt och lärde mig vissa goda märken av rött vin, däremot hade han en del mindre sunda levnadsvanor.

Alla möten har väl ändå lite av både gott och ont i sig. Nedan syns Carly Rose Soneclar, endast 13 år, som till en början möts av stor skepticism när hon ska framföra låten, Feeling Good som Nina Simone framförde före jag föddes redan år 1965.